Ledig dag, städar, lyssnar på talbok 'Svinhugg' av Marianne Cedervall, lunch med en god vän på en lagom stimmig restaurang njuter av våren som anas lite överallt och tänker att min tinnitus är något som jag bara måste låta vara med mig utan att få panik och längta efter tystnaden för det är ju bara ingen ide att fundera över. Livet går framåt, det är bara att följa med..

En dag när tankarna jobbar åt rätt håll. I duschen, i joggingspåret, i köket med fläkten på, att dammsuga, åka motorcykel när det går hyfsat fort, musik, talbok ... Det finns möjlighet att överrösta eller iallafall distrahera tillräckligt mycket så att oljudet får konkurrens, det är fint det, gott att glömma av det en stund?.

-så väl vad jag ska tänka, bör tänka, jag vill hjälpa mig själv att bara strunta i det men fy farao så vidrigt svårt det är, ibland tillåter jag tanken att 'tänk om, tänk om- det blev tyst bara för en liten stund' men strax inser jag att det kommer att gnissla och tjuta högt eller högre och i bästa fall något lägre någon liten stund så länge jag lever. Det är skrämmande att tänka att det kommer att sluta först när jag dör, jag vill ju hellre leva med det än inte leva men tanken på att det ska förfölja mig sekunder och minuter, timmar, dagar, veckor och år.. Vet inte om jag ska skratta eller gråta... Hade släppt tanken på att försöka se (o)ljudet som en ständig vänlig vän för det kändes så oerhört fånigt när det känns som en hemsk liten djävul men jag ska försöka tänka kompis för det är nog bättre för iallafall...?phu

Det finns något som jag inte vill prata om med någon jag känner, något jag inte vill belasta mina nära och kära med men som måste få pysa ut för att jag inte ska sprängas i bitar. Jag får för mig att det känns som att jag pratar med någon på detta viset, jämfört med att skriva dagbok för mig själv.

Det finns något jag önskar mig mest av allt i hela världen, om man bortser från att det absolut viktigaste jag kan tänka mig är att min man och mina barn är friska och mår bra för det spelar i en helt annan division, det jag önskar för bara mig själv är TYSTNAD. Denna osannolika, otroliga, troligen ouppnåeliga dröm. Sedan drygt fem år har det brusat, tjutit, gnisslat och fräst i huvudet, aldrig någonsin tyst. Det började med ett års lockkänsla för ena örat sen en kväll blev det inte tyst när jag gick och lade mig på kvällen, sedan dess är huvudet fyllt av konstant ljud..... oljud...och jag som alltid har älskat tystnad..